hrm... jag är tillbaka från akuten. Hrm... jag har.... eh uäm.... träningsvärk. JAG BLEV SÅ GLAD att jag ville krama läkaren men jag lät bli. Jag slapp således röntgen och väntan på massa skräp och fick åka hem igen. OK, jag skämdes lite, men hur fan ska jag veta vad det är för fel på armen. Jag har förmodligen använt armen på ett annorlunda sätt sen jag fick den (PICC en, inte armen) och helt enkelt fått värk i muskelfästena. Måste säga att jag är imponerad av akuten... rakt in, hann inte ens sätta mig och vänta (överfull akut) sen fick jag iof vänta länge på läkaren, men det var en onkolog, det hade jag ingen aning om att det funkade på det viset. Jag har min värsta dag för infektionsrisken idag, så det var ju fint att jag fick komma undan från väntrummet, men det var verkligen inget jag trodde eller hade förväntat mig, en akut är en akut liksom... Snyggt jobbat KS.
Så, jag lever, inga proppar och skit, bara träningsvärk. Nått att vara jäkligt glad för!
Tack för alla TAX upplevelser! Tyvärr låter det inte alls så bra som jag drömt om... men jag kan om jag lägger ihop alla era berättelser konstatera att när man fått 6 eller fler behandlingar cellgifter så är man inte mkt människa kvar, oavsett typ av gift :( Men man kommer igen? Eller? Det får väl bli min nästa fråga, hur lång tid tog det för er som är klara med era behandlingar att komma igen och vara så nära er själva som vanligt igen? Kan man förvänta sig att kunna arbeta 100% en månad efter avslutad behandling?
Många frågor, jag greppar efter alla halmstrån och hoppas att det ska komma positiva grejor, men vet ni, det verkar vara slut på dom :-/ Men ingen har heller sagt att detta ska vara en dans på rosor.
Idag när jag var på akuten och en sköterska skulle ta prover på mig så blev det sådär tyst... hon bröt den och sa "är din cancer en ärftlig typ?" Jag svarade "Nej". ... Sen blev det tyst igen, hon fortsatte " jag tänkte eftersom du är så ung".... "Ja... men den är inte ärftlig vad jag vet, jag vet inte vad jag fått det från".... tyst....tyst tyst... tills hon gick. Vad ska man säga. Jag är så inne i det här nu, det här är just nu mitt liv, jag tänker aldrig längre på det sorgliga runt det hela, och det sjuka, jag har liksom haft bröstcancer? Jag är 34 år. Det blev påtagligt där i provtagningsrummet, det är inte normalt det här. Inget av det här är normalt. Men just nu ligger fokus på överlevnad, hela min kropp kämpar, dygnet runt.
Tack igen allihopa för att ni delar med er! Det betyder jätte mycket att få läsa om hur ni har haft det. Jag vill passa på att önska alla lycka till med behandlingarna som är kvar, eller den tid ni har nu efter behandlingarna eller för fortsatta behandlingar som inte kommer att ta slut. Jag önskar alla att få må bra lite då och då, även om det är för bara en timme, en dag eller veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar