torsdag 24 mars 2011

Hur mycket vill du leva?

Det är vad cancerbehandlingen måste vara till för, att ta reda på precis HUR MYCKET du vill fortsätta leva, hur mycket är du värd att få förvalta ett fortsatt liv? Det är ett test, ett prov på din livsglädje. Det är ett ordentligt test. Det jag slås av när jag läser bloggar där kvinnorna är i min situation, och i den mycket värre situationen med en annan utgång är hur mycket vi människor vill leva. Jag har aldrig tidigare i livet behövt tänka på hur mycket livet är värt egentligen, jag har tagit det för givet.

Jag anser mig ändå, trots allt vara lyckligt lottad i cancerlotteriet för att jag med största sannolikhet faktiskt är frisk från det och det faktum att jag aldrig haft dödsångest. I alla fall inte ännu. Jag kan INTE ta till mig att det här skulle kunna golva mig och ta mitt liv, jag hoppas att det fortsätter så. Får man fortsätta leva ska det inte vara i dödsångest om att man kan få tillbaka skiten.
Det finns fortfarande för många som DÖR. Dom dör... jag kan inte fatta det och jag kommer på mig själv med försöka undvika att tänka på det. Och som man kan önska, att när man vet att livet går käpprätt åt helvete, så fungerar det ju tyvärr inte som på film, att man har några friska härliga månader att uppleva livet med sina nära och kära, åka jorden runt och leva livet, nej, de sista månaderna, eller åren i en cancersjuk människas liv är inte en jordenrunt resa, det är en kamp, en kamp om livet, in i det sista, för så mycket vill vi människor leva, så lite vill vi släppa det vi har och älskar.

Idag vaknar jag med en liten svag känsla av att livet går vidare, jag ser solen och känner värmen från fönstret. Så levande har jag inte känt mig på flera dagar. Kanske håller det på att vända för denna gång?
Kanske börjar jag må bättre nu? Jag hoppas det. Jag har inga fler väggar att stirra in i snart.

Idag är det dax för första blodprovet sen behandling nummer 4. Nummer 4! Det betyder att det bara är två kvar. Phiu...kanske kan jag lyckas komma igen efter det här, men det börjar bli riktigt jäkla tungt.

Ett särskilt tack till min syster Moa som förgyller mina kvällar med sin sköna humor. Utan henne skulle jag inte orka sitta uppe, jag skulle sova sova sova, men vi har några grejor på TV vi måste se och utvärdera varje kväll (nästan varje kväll) så det är bara att hålla ut :) Och hon är så fantastisk med Holly, hon livar upp stämningen här hemma enbart med sin uppenbarelse.
Kram till dig !

Åh va jag längtar efter alla... mina systrar och familj, mina kollegor och vänner.

5 kommentarer:

  1. Svar: MYCKET. !!!!!!! I can and I Will do it!!!

    Bra formulerat om ett tungt ämne.

    Grymt att det vänder o att du har en fin syster där.

    Kram o ett varmt leende härifrån :)

    SvaraRadera
  2. Hej
    Måste säga du är suverän! Har själv varit i din sits så jag vet hur tufft och tungt allt kan vara! Väntar nu på rekonstruktion om två veckor!
    Varma kramar från småland!

    SvaraRadera
  3. Ja, cancern testar en på många sätt... Jag har heller aldrig funderat i sådana här banor tidigare och jag inte heller nu dödsångest, men helt klart gäller det att mobilisera fram all styrka man har på alla plan. Tänk att du snart har tagit dig igenom hela h-vetet - BRA KÄMPAT, Ida!

    Kram från Helena

    SvaraRadera
  4. Det är bra att längta....eller längtes som vi säger, för det betyder att du tänker återvända.

    Kramelikram

    SvaraRadera
  5. Vad mysigt att ha syrran hos dig. Det är så skönt när man- trots att man mår piss- för några minuter kan glömma det:) . Idag var jag på läkar besök inför min sista behandling. Min ordinarie var borta så jag fick en annan. Han såg ut att vara 15 år......han kanske var på PRAO eller nåt?? Men han var ok..När han undersökte mina bröst tänkte jag fråga " är dina kamrater avundsjuka på din prao-plats?" men jag höll tyst! Härligt att du känner dig lite bättre... nu har det säkert vänt!! och JA man gör vad som helst för LIVET!!!

    SvaraRadera